See all those people on the ground

Wasting time

I try to hold it all inside

But just for tonight

The top of the world

Sitting here wishing

The things I've become

That something is missing

Maybe I...

But what do I know

And now it seems that I have found

Nothing at all

I want to hear your voice out loud

Slow it down, slow it down

Without it all I'm choking on nothing

It's clear in my head

And I'm screaming for something

Knowing nothing is better than knowing it all

On my own

On my own

On my own

On my own

On my own

On my own

Without it all I'm choking on nothing

It's clear in my head

And I'm screaming for something

Knowing nothing is better than knowing it all

On my own

On my own

On my own

On my own

:(

Lördagen den 19 juni 2010 kl 22.55 ringer Malin till mig. Hon frågar om jag vill prata med Matt Tuck, sångaren i mitt favoritband ever, Bullet for my valentine.

Vad svarar man?

JA!

Jag får prata med honom, på den sämsta engelskan jag någonsin använt mig av. Men jag menar, där sitter jag i en bil, och pratar med min största idol, någonsin. Vad ska man säga? "Hello, I love you so goddamn much!" öppnade jag med.

Stabilt.

Jag frågade vad han gjorde.

"Getting drunk with my beautiful fans!"

Jag frågade om spelningen gick bra.

"YES, i went very well, thank you for asking"

Jag dog,  sa att jag önskade att jag hade varit där och sett dom men att jag inte hade råd.

"Aaw, that really sucks!"

Sen minns jag inte mer. Detta är det största som någonsin hänt mig. Jag har aldrig skakat så mycket i hela mitt liv. Jag kommer leva på detta tills jag dör.

Jag har pratat i telefon med min hjälte, en man, som med sin musik på riktigt räddat mitt liv.

Idag vid matbordet:

Alf: "Vad heter Tallinns huvudstad?"

Jag: "Riga"

Jag har MVG i geografi.

Det gäller att ligga på topp :)