Mina fans klagar, än en gång. Gles uppdatering, jag vet.

Jag har inte så mycket att berätta. Mer än att "brutalare än slayer" är den bästa kommentaren någonsin. Inget kommer slå de. Jag lovar. Jättemycket.

Halva första riktiga veckan har gått. Klassen är bra och det känns avslappnat. Trivs. Ja.

Jag saknar dock media. Det kommer jag göra hela tiden. Jag är helt säker.

Nu ska jag lyssna på mina hjältar i BFMV tills jag vandrar till drömmarna.

I morgon ska jag klippa mig. Och bli blek. Ja.

Korta meningar och mycket mellanrum. Förlåt mig. Förlåt.

Klockslaget är tjugotvå tjugotvå. Jag önskar mig. Slår det in får tiden avgöra.

Jag känner mig tvungen att dela med mig av vad som gjorde min dag idag, och som även är dagens garv.

Bullet For My Valentines' special cover på Metallicas låt creeping death.

Spana in Jay, killen med keyboarden, nöjdast i världen. Han gillart så att säga.

Jag är rädd att detta kommer att bli ännu ett negativt inlägg som endast handlar om mig och mitt befinnande och som grädden på moset en extremt stor nypa egoism. Den som inte känner för att läsa ett inlägg som dimmar av självömkan och tyck-synd-om-mig-tankar ber jag därför lämna in jag ens har börjat. Tack och hej.

Varför ska det vändas emot mig?  Varje litet beslut jag tar finner man fel i. Och föreslår man något, så är det också fel. Dåligt samvete blir en del av livet, men något man aldrig lär sig att leva med. Det ligger där under skinnet, inuti, i skälen och målar på insidan med sin färg som sitter som klister. Hur ska man kunna gottgöra det man gör fel? När det känns som att allt man gör blir just fel, fel, fel, fel, fel, fel och kanske lite fel.

Det handlar inte om skolan, det gör det inte, tro därför inte det. Tro inte heller att det är världens grejer, det är mestadels småsaker som hållt på under flera år, jag överreagerar, det vet jag. Men varför står de flesta aldrig på min sida och accepterar läget och ser ett förslag till det? Negativt är vad det blir, som om jorden skulle gå under, för att jag tar ett beslut som inte passar som handen i handsken för alla i min närhet.

Men för dem ska man finnas där helst 110% av tiden. Men man tappar lusten. Jag älskar personerna, jag blir bara besviken när mina val aldrig accepteras helt och hållet. Jag vill bort när det händer, någonstans där jag inte behöver bli ifrågasatt.

Det handlar inte om enskilda personer, eller jo, det gör det. Men ingen behöver ta åt sig. Ingen av dem läser.

Första dagen i skolan är nu avklarad. När jag gick in genom herrgårns dörrar i morse var jag mer nervös än jag var för ett år sen då jag började på SÄG. Jag gick nu helt själv, utan en aning om vilka som skulle hamna i min klass. Väntan på uppropet kändes sjukt lång där jag satt i min ensamhet och funderade på vad jag gett mig in på. Tänkte vad som skulle hända om jag inte kom in i klassen alls. Hur det skulle blivit om jag inte tagit det här beslutet och istället gått kvar på media. Hade jag ångrat mig då, hur hade det känts?

Till min lättnad hamnade jag i samma klass som Linda, vilket kändes helt bra, då jag känner henne sen innan. Under dagen fick vi mest titta på våra turismlokaler, gå runt på "forskningen" - där vi kommer ha turismlektionerna, lyssna på tonvis med information om våra kommande år på skolan, åka på sightseeing i Säffle och även starta ena minibussen genom att skjuva igång den. Fin start på terminen tyckte vi, pinsamt tyckte nog läraren.

Mitt byte av linje känns nu ganska bra. Jag saknar mediahororna, det gör jag verkligen, och den avslappnade stämningen på skolan är något herrgårdsgymnasiet aldrig kommer få uppleva. Men som sagt, det är det här jag vill hålla på med, det här blir nog mer än bra när vi väl kommer igång.

Lek stunden med Emma och Malin igår blev bättre än jag förväntat mig. Jag hade nästan glömt hur fantastiska ni båda är. Men påminnelsen kom direkt då vi möttes. Då kändes de två månaderna inte så långa, det kändes som om vi bara varit borta från varandra en vecka. Vi tre tillsammans är det bästa jag vet. Tänk att två och en halv timme med er kan få mig att må så bra. Att en fika och ett antal foton i ett H&M-provrum kan betyda så otroligt mycket.

Det tynger mig att vi inte kommer gå i samma klass nu och inte kan ha våra moments lika ofta. Men som Emma sa. "vi måste ses varje helg eller något". Och jag tror på oss. Det gör jag verkligen. Vill vi så kan vi.

Emma Dahlén och Malin Berntzén, ni är bäst och ni gör mig så jävla lycklig.<3

Jag vill bara meddela er om att i morgon ska jag leka med de bästa i hela världen. För första gången på över två månader kommer vår trio att bli komplett igen. Två månader är en lång tid och mycket har hänt, mycket kommer att bli sagt i morgon men säkert långt ifrån allt. Det borde vara olagligt att vara ifrån de personerna man tycker mest om såhär länge. Må det aldrig hända igen!

Idag fyller min älskade farmor 75 år. Hon är en väldans fruktansvärt bra person. Jag delar många minnen med henne, då jag som liten ungefär bodde där.

Min tripp till Finland är nu över. Det finns inte så mycket att säga om den, men ett ställe som mer rofyllt än det där måste vara svårt att hitta. Lugnet där framkallar en känsla jag inte kan beskriva. Man glömmer tid och rum och lever för stunden. Ingen stress, inga tider o passa, man bara går runt i en harmoni utan dess like och lever och tänker och tänker lite till.

Sen kommer man hem och allt är sig likt. Som om tiden stått stilla. Man återupptar det precis där man avslutade, som en paus. Men en paus från livet kan man inte ta. Nej, det kan man inte.

 Idétorka, bloggtorka och ingen inspiration alls. Det finns inget jag tvunget känner att dela med mig av.

Jag och min kära mamma ska utomlands på torsdag, ända till Finland, för att hälsa på min gamla Morfar och för att under en vecka spendera tiden i vår sommarstuga. Därför kommer jag ta en paus framtill fredag nästa vecka och förhoppningsvis har jag hittat lite inspiration i ensamheten i byn i finland.

Jag är se på film sugen, men mest av allt vill jag ha en cheeseburgare utan gurka.

Förlåt för ett ointressant inlägg, förlåt. Jag är trist.

Förresten.

(Jo i det här fallet, känns det verkligen så)