Om ett dygn, ett endaste litet ynka dygn, sitter vi där på arvikafestivalens campingen, i en brassestol med en drink i handen och njuter av solen, stämningen och någon underbar festivalplåga. Det ska bli så otroligt skönt och förhoppningarna är skyhöga. Dessa ska uppfyllas och bli bättre än förväntat, så är det bara. 5 dagars festivalande, tältande och festande med bästa Malin och ett utomordentligt bra compani. Underbart är bara förnamnet.

Ska ni dit, får ni hålla utkik efter Camp Vagina, där håller vi till. Vi kommer ha roligast och vi kommer röja.

Förhoppningsvis kommer ni inte sakna mig allt för mycket. Förövrigt finns jag på mobilen och jag kommer hem på söndag!

Det är först nu, efteråt, som jag faktiskt börjar förstå att jag var på metaltown. Bara för att vi pratade så mycket om det, så kändes allt så surrealistiskt när vi väl var där. Men mitt nackont påminner mig om konserten och att jag faktiskt stod där, som fastklistrad mot massa människor, vid ett kravallstängsel, mitt i trängseln, i trycket, i samhörigheten och bara sög in Bullet for my valentines musik. Det gick rakt in själen, rakt jävla in.

Det var så bra och väl värt varenda krona och varje minut av väntan på en asfaltsplätt på Frihamnen. Det var tillochmed värt irritationen på killen i america-converse, han var den drygaste personen jag någonsin sett. För hans del var konserten slut redan innan den, för oss andra, ens hade börjat, då hans beteende gjorde att han blev bortburen av vakter. 

Ett intro går igång, vi skymtar Matt och de andra vid sidan av scenen, Jay står och snyter sig innan han greppar basen och kliver in på scen. Jay entrar, ett jubel, resten av bandet kommer, mer jubel, Scream Aim Fire börjar spelas, kaos. Så fortsätter det i en timme och (om jag har räknat rätt) 9 låtar.

"We only got two more fucking songs to go!"

Okej, nu gäller det, nu ska vi rocka tills vi dör, till tonerna av Bullet For My Valentine. Och vi dog, som lyckligast i världen. Eller nej, vi dog inte. Vi upplevde drömmen, den bästa drömmen någonsin.

Jag kommer ALLTID att älska Bullet For My Valentine!

Min mycket omtalade vän Paddawan står för dagens citat:
"Man kan inte använda ordet rövhål för mycket!"

I morgon åker vi till Göteborg och stressen för att inte glömma massa viktiga saker överstiger det normala. Funderingarna om vart hotellet ligger finns också där som en oroande faktor. Men när Paddawan och jag är ute på upptåg löser sig allt till slut. Därför kommer denna helg, som ska bil vår alldeles egen, även att lösa sig och bli sådär överdrivet bra som allt annat vi gör.

Nyss fick jag ett sms från ett nummer jag inte visste vems det var. "Ring Malin fort som fan!" löd sms'et. Malin är uppe på peace and love och jag trodde att det hänt något, så jag ringde upp henne med en oros-klump i magen. Hon svarade, jag hörde att hon grät och hon utbrast "Jag har träffat Hardcore Superstar, jag har kramat Jocke Berg! Jag är så jävla lycklig så jag grinar och jag kan inte sluta!"

Den lyckan hon utstrålade var så total, det går inte beskriva hur otroligt sagolikt det var, och jag blev rörd, för hennes skull. Efter allt Malin varit med om på sistone var det där det bästa som kunde hända, hon fick träffa sina idoler, hon fick krama dem och fotas med dem. Och att höra henne så lycklig gjorde min dag!

Paddawan och jag disskuterar en viss form av feghet. Rädslan för att säga till om man inte blev nöjd hos frisören. Många gånger har jag suttit där i stolen med en klump i magen av att frisyren inte alls blev som jag tänkt. "Det blev väl bra?" säger frisören glatt medans den håller upp en spegel så man ser sitt eget bakhuvud.

Samtidigt som mina egna tankar säger: "Nej, det blev asfult och inte alls som jag tänkt mig" men ändå klämmer jag ur mig lögnen att: "Jo, det blev jättebra" och varje gång ångrar jag direkt att jag inte sa som jag egentligen tycker och det första jag gör när jag kommer hem är att styla om det i hopp om att det KANSKE skulle kunna bli lite mer så som jag hade hoppats på.

Blyghet är jobbigt, speciellt i ett sånt sammanhang. Men jag menar, betalar man flera hundra kronor för att klippa till en frisyr man vill ha och inte blir nöjd med det man får borde man säga till, annars är det som att kasta pengarna i sjön. Och jag antar att frisören inte blir arg om man skulle säga att man inte blev nöjd med resultatet, då frisören antagligen också heller vet att man går därifrån och är nöjd över sina nya frisyr. Man måste stå på sig och våga säga till, det tänker jag göra, från och med idag.

Idag fick jag min efterlängtade hårfärg och jag färgade håret så fort jag fått hem färgen. Och rött blev det, väldigt rött. Men det var precis så det skulle bli, och jag blev nöjd. Dock syns det nu i hela köket att jag färgat håret, då jag gjorde det själv. Det syns lite på bordsduken, eller tillochmed ganska mycket, de syns lite på golvet och det syns lite på ett av skåpen. Men det får det vara värt.

Fast det bästa med idag är att i morgon kan jag säga att "imorgon åker jag och Paddawan till Göteborg".

Slänger in en bild på mig och håret.

Njut av mig.

Ännu en dag närmare fredagens stora explosion i göteborg, och alla förberedelser blev idag klart då Paddawans mamma så snällt bokade tågbiljetter till oss.

Ligger just för tillfället och tittar på Allsång på skansen, mest för att herr Håkan Hellström är med. Det var två år sen men jag minns som om det var igår sist jag var på allsång på skansen just för att Håkan var där, jag var så lycklig. Jag satt på skansens grus från 1 på dagen och lämnade det inte förrän vid 10 på kvällen, det var så underbart och det var en av dom vackraste stunderna i mitt liv. Det var under den tiden då jag lyssnade på Håkan som mest, det var så fantastiskt och även om han bara körde fyra låtar så levde jag på det helt sjukt länge, det var så somrigt och allt var så magiskt den kvällen.

Under tre års tid har jag nu varit på minst en konsert om året med denne man. Alla under sommartid. Han är som ett självklart inslag av sommaren, lika viktig som midsommarafton. Även om jag inte lyssnar så mycket på honom längre så blir det ingen riktig sommar utan få se Håkans överenergiska glädjeutbrott live. Jag blir lika lycklig varje gång på grund av att man ser hur roligt han har på scen och hur han verkligen brinner för det.

Mina åsikter om Håkan Hellström var inte de bästa från början, för mig var han en falsksjungande göteborgare i för liten sjömanskostym. Men allt förändrades i en handvändning. Arvikafetivalen 2005, jag såg honom live efter att bara ha hört kanske tre låtar innan, och inte hade jag ansträngt mig att lyssna på fler heller, jag stod där i en slänt med gåshud konserten igenom och jag blev helt sjukt berörd. Håkans lycka, publikens lycka, "ta mig till kärlek", "nu kan du få mig så lätt" och jag var såld.

Man tror man känner någon, man litar på en person, men sen kommer det fram att skenet bedragit, helt sjukt mycket. Känslan det sveket framkallar är så stark, det är så hemskt och man blir rent ut sagt "så jävla förbannad". Jag har precis varit med om det. Allt mitt förtroende till denna person är som bortblåst, och jag inser nu att lita på den personen är det största misstaget jag gjort i hela mitt liv. Jag trodde så gott om denne person, jag hade så fel, så sjukt jävla fel.

Jag är nu både arg och ledsen, vad var sanning? Vad var lögn? Jag vill aldrig i hela mitt liv mer prata med denne person än midre sen den. Man lär av sina misstag och jag kan, med handen på hjärtat, säga att denna persons visit i mitt liv är mer än ett avslutat kapitel. Och jag ska förtränga det, så snabbt jag bara kan.

Förövrigt måste jag visa den snyggaste musikvideon jag sett och att låten är bra är ju bara ett stort stort plus.

Kill Hannah - Lips like morphine