Ibland undrar jag om folks ens minns att jag finns.
Jag är en existerande individ som behöver lika mycket bekräftelse som alla andra.

Det jag hade här förr verkar inte finnas längre.

Skulle folk ens märka om jag stack?

Det skulle vara så jävla skönt, då jag inte ser någon som helst mening med att stanna.

Vad har jag att förlora?

Inte ett jävla skit.

Det skulle vara bättre att komma någonannanstans, än att stanna kvar här och dränka mig själv i en totalt onödig självömkan.

Idag var jag och min mamma på bio. Mamma Mia beskådades. Den var bra, lite mycket sång, men den gick att se på. Jag gillar att spendera tid med min mamma, och det är henne jag spenderat mest tid med denna sommaren och så kommer det antagligen vara resten av sommaren också. Jag tycker inte heller att det är jobbigt eller pinsamt eller något liknande att vara med henne, vilket jag tyckte förut. Men mina tankar har förändrats en hel del nu, sen jag både pratat med min mamma och samtidigt tänkt mycket själv på att hur mammas situation var när hon var lika gammal som mig. Jag vill därför visa att jag uppskattar henne och att jag älskar henne. För det är något jag visat alldeles för lite tidigare.

Jag har svårt att hitta ord som räcker till för att beskriva hur det var.

56136 människor samlade på en och samma plats för att få uppleva Iron Maiden.

56136 par armar uppsträckta i luften.

56136 röster i allsång genom Iron Maidens välkända texter.

56136 människor sjöng halsen av sig till Fear of the dark och det var så jävla mäktigt. Orden tar slut, mäktigt räcker inte till, det stannar inte där. Det var så brutalt stort och nu vill jag bara ha mer och mer.

5 + i Aftonbladet och 5 getingar i expressen räcker inte. Lägg ihop det, så kanske.  

Ett kokande Ullevi, inte bara på grund av värmen, det kokade av förväntan och glädje.

Jag mötte Coffe och Alex inne på Ullevi, jag har inte sett dom sen mars förra året. Vi spenderade konserten tillsammans och det var så himla roligt att få träffa dom igen. Ibland förstår man inte saknad förrän man träffar de saknade.

På väg ut träffade jag även Fredrik, det tyckte jag var väldans trevligt faktiskt. Synd bara att vi bara hann träffas typ 30 sekunder innan jag blev ivägdragen utåt. Men det är ju iallafall bättre än något och jag fick ett par himlans mysiga kramar :)

Vägen hem var dock inte lika rolig, halvvägs hem har någon kört på ett stackars rådjur som låg och led på vägen. Patrik som var med är jägare och tog saken i egna händer för att få lidandet överstökat för det lilla rådjuret. Jag blev lite ledsen i ögat och fällde en tår, då jag är otroligt känslig för såntdär. Men rådjuret var nog tacksamt, det kan inte vara skönt att ligga på vägen med en rygg som blivit bruten. Det var nog det bästa för det trots allt.

Även om det blev ledsamt med rådjuret så var kvällen igår mer än lyckad!

Jag drömmer mycket nu för tiden. Massa konstiga drömmar. Drömmar som  jag förundras över, hur min fantasi, i min sovande kropp kan bygga upp sånna fantastiska sagoland eller så helt sjuka händelser som jag aldrig ens skulle kunna tänka på när jag är vaken.

Jag drömde att vi skulle elda i min farmors källare av någon skum anledning. Elden blev väldigt mycket för stor, jag blev ledsen. Jag grät och ville ringa brandkåren, min mamma hindrade mig och Lotta satt bara och glodde på mig när jag var ledsen, jag var helt jättearg på båda när jag vaknade. När jag väl i drömmen ringde brandkåren så spelades Du Hast med Rammstein i telefonen under tiden jag väntade på svar. Jag vet inte vad som hände sen.

Jag drömde att jag var tillsammans med en kille jag sett på stan i karlstad, jag vet inte vem han är, jag vet inte vad han heter, jag vet att han har lockar och att han är söt. Det var en fin dröm. Söt och fin.

Jag är lycklig idag, jag ska få uppleva mina gudar än en gång i år. Det är bäst. Bäst i hela världen.

I morgon ska jag på Iron Maiden på Ullevi, det ska bli en rolig upplevelse. Och säkert en häftig konsert att skriva upp på listan.

Förresten är både mamma och Lotta förlåtna för deras elakhet i drömmen. Jag gjorde dem elaka i min fantasi. Förlåt. Jag älskar er ju egentligen.

Mina fans klagar än en gång på min glesa uppdatering. Men jag har idétorka, och om dagarna gör jag inget värt att skriva om. Kombinationen av detta gör att mina blogginlägg inte skulle vara speciellt roliga och jag tänker verkligen inte göra som majoriteten av alla andra bloggare, berätta för er vad ni ska ha på er. För jag är inte ett dugg intresserad av sånt där och ni får sätta på er precis vad ni vill.

Nu är mitt svar på omvalet till gymnasiet inskickat, det blev svaret "Jag tackar JA till erbjuden plats". Vilket innebär att jag inte kommer gå på media mer, utan från och med 21 augusti går jag turismlinjen för att förbereda mig inför det jag helst vill jobba som, reseledare. Jag har verkligen tänkt oräkneliga timmar på mitt beslut, och kommit fram till att detta blir det bästa, det är det här jag vill göra.

Det "värsta" är att jag nu kommer få överdrivet mycket fritid, då jag inte kommer ha några kärnämnen alls första året. Men jag har sagt till mig själv att jag nu verkligen ska satsa på hockeyn och även kanske skaffa mig ett litet jobb. Så jag får pengar, så jag kan resa, eller kanske skaffa en skitful tatuering.

Idag tyckte Malin att det var dags för oss att röra om i grytan lite, ta tag i våra liv och skaffa oss en varsin prins för att sedan leva lyckliga i alla våra dagar. Hur ska vi göra detta enklast då?  Jo, vi skriver en kontaktannons i hopp om att prinsen ska hitta oss. Malin styrde upp det och skrev de båda annonserna utefter våra ideal. Hon är mycket intelligent den kvinnan, dock kändes min annons mer oseriös än Malins, och jag framstår nästan som en överkåt fluga... Förutom det är de båda ganska sanningsenliga. Lever du inte upp exakt till vad som står, men ändå känner igen dig, tveka inte att ta kontakt, vi kommer inte äta upp dig.  Förövrigt har jag lärt mig att det inte är utseendet som räknas, men drömma kan man. (observera att det är Malin som även skrivit min, jag ansvarar inte för texten:])

MALIN SÖKER

en kille mellan 18 - 23 år. han ska vara lika lång som henne, alltså 164 cm över marken eller längre. du ska ha brunt, blont, mörkbrunt eller svart LÅNGT hår. du ska vara trogen, snäll, omtänksam och snygg. lyssnar du hip hop, rnb, rap osv vill hon inte ha något med dig att göra. det är ett stort plus i kanten om du spelar något instrument, tillexempel trummor eller gitarr. du ska vara en hårdrockare eller sleezare. är du den rätta för Malin adda mittnamnvarupptaget@hotmail.com.

JAG SÖKER

en kille mellan 18 - 23 år, som inte tänker med snoppen. du ska vara lång med mörkt mellanlångt hår och absolut inte snaggad. du ska vara spontan, snäll, trogen, förstående och en smula kåt. du ska även vara smart, inte överdrivet blyg och ha humor. att ha lort under naglarna är enligt mig det värsta som finns, så har du det kan du dra till alaska för jag vill absolut inte ha ett lortigt finger i fittan. är du den rätta för mig adda unhappymeal@live.se.

Vi väntar på dig!

Jag har, för inte så längesedan, kommit hem från en mysig helg med min kusin. Det var skönt att få vara med henne och bara prata om allt som finns att diskutera, och trots vissa händelser blev det en mycket lyckad helg må jag säga. Förövrigt hade hon nyss hämtat hem en 10 veckors kattunge, Truls, som fick mer än nästan all vår uppmärksamhet de senaste dagarna. Men han var så oemotståndligt söt, så något annat var inte att tänka på.

Har även på lovat ett av mina fans att skriva en utvärdering på tv-spelet "Buzz - TV quiz" som nyligen släppts till Playstation 3. Ett spel som på reklamen ser helt sjukt roligt ut. Och det är det säkert, om man är sådär 3-4 personer som spelar det. Vi var 2, och efter 3 omgångar tröttnade vi. Visst, det var roligt, men jag trodde att möjligheterna i spelet var många fler och att man skulle använda "buzzern" som något liknande "jeopardy". Så var det  inte alls. Nej alla spelare får chansen att svara på frågan och dra in poäng, och varje spel-omgång är uppbyggd på samma sätt. Lite variation skulle kanske vara bra. Annars ett helt okej spel, om man är flera.

Jag pratade nyss i telefon i 2½ halv timme med min käre kusin Tekla, det kändes bra. Vi pratade om inget, men ändå om allt som behövde tas upp. Vi har inte setts på länge och jag saknar henne, fruktansvärt mycket. Jag saknar den tiden vi en gång hade då vi umgicks som mest. Jag vill plocka upp den från marken och fortsätta där vi halvt avslutade den. Jag vill verkligen det, på riktigt.

Det är på väg mot natt, det är redan ny dag, ännu en dag har gått till spillo  utan att jag gjort något alls speciellt. Det har gått ännu en dag närmare då ett beslut ska fattas, ett beslut som hur det än blir kommer påverka min framtid. Jag vet fortfarande inte hur jag vill göra, om jag vill fortsätta det jag påbörjat, eller om jag vill avsluta det för att sedan börja om på ruta ett, fast i en helt annan riktning. Hur det än blir så kommer året jag spenderade i Karlstad vara värdefullt, för resten av mitt liv. Den personliga utvecklingen och bevisen om vad man faktiskt kan kommer följa mig för resten av mitt liv och verkligen genom min gymnasiegång. Jag har utvecklats så att jag själv märker det. Tro det eller ej, men jag var ännu blygare när jag började där, än vad jag är nu. Jag vill inte lämna det jag uppnått under tiden på media och verkligen inte förlora alla jag lärt känna där. Men det är inte media jag vill hålla på med, jag har alltid velat jobba som reseledare. Beslutet är så jävla svårt att fatta och känslan av att hur jag än gör så kommer jag ångra mig är brännande.

Jag kan inte sova på saken, då jag inte sover alls för att jag funderar på det. Vilket blir rätt? Vilket känns rätt? Vad vill jag? Varför tänker jag på vad alla andra säger när det är mig själv det egentligen handlar om? Om jag byter är det inte för att jag vantrivs, för trivs, det gör jag. Verkligen. Snälla, tro inget annat. Hur det än blir behöver jag stöd. Stötta mig hur som helst. Hur du än vill, det är värdefullt, jag ska suga in det, rakt in i hjärtat. Hör av er med stöd. Ni vet var jag finns. I värsta fall finns jag på eniro.