Vad roligt det känns att demonstranterna intagit båda Bangkoks flygplatser så det varit tvungna att stänga dem just nu. Precis just nu! Självklart, när vi snart ska resa. När vår efterlängtade semester ÄNTLIGEN närmar sig. Ingen vet när flygplatsen öppnas igen, men senast jag läste på aftonbladet stod det att den skulle öppnas TIDIGAST på lördag igen. TIDIGAST alltså, det kan vara på lördag, eller kanske på onsdag, eller kanske efter den 9 December då vi ska komma fram. Har inte den förbannade premiärministern avgått och demonstranterna flyttat på sig från flygtornet och flygplatsen så vår resa ställs in vet jag inte vad jag gör. Jag har längtat efter detta i ett halvår. Jag tänker inte vänta en endaste jävla dag till. NEJ!

Nu har vi turism, det går dock inge vidare bra då det, som vanligt, krånglar med vissa personers inloggning. Men idag ska vi iallafall få tårta av Marieke, bara för att hon är så snäll och holländsk, men allra mest för att hon fyller år. Därför säger vi grattis till henne idag :)

Jag har jättemycket skolarbete att göra idag när jag kommer hem egentligen, jag är trött, jag kommer antagligen inte orka. Jag tycker synd om mig själv. Men jag ska iallafall blondera mig på måndag och raka skallen lite, kanske inte raka, men kortare ska det bli. Kanske som jag hade det innan, men jag har inte bestämt mig. Fast det är bekymmer vi får ta då.

Nu ska jag försöka vara en ambitiös elev, vi får se hur det går.

Jag har ont i magen.

På återseende.

Puss.

Just nu vill jag bara stå längst fram i ett publikhav. Känna kravallstängslet tryckas mot mina revben, jag vill få känslan av att inte kunna andas på grund av trycket från alla som står bakom mig. Jag vill stå där längst fram och skrika mig hes till tears don't fall för att sedan pressa ut det sista av min röst till suffocating under words of sorrow. Jag vill headbanga tills det känns som att min nacke ska gå av. Jag vill stå så länge att mina ben värker och är nära att vika sig. Jag vill känna smärtan i hela kroppen, som man får efter en konsert. Den smärta som inte gör något, att det är värt att vara mörbultad och ha ont. Jag vill stå där i min randiga bandtröja och se upp på hjältarna, som gör det dom är bäst på. Jag vill suga in deras ord och leva på det i flera veckor. Jag vill känna värmen från alla som står nära. Jag vill vara sådär äckligt svettig och lycklig. Jag vill känna euforin.

Om 2 veckor är det gjort.

6/12 Bullet For My Valentine. Ännu en gång.

När jag blir stor ska jag jobba som prinsessa på Disney World i Florida. Kanske som Askungen. Bara gå runt i en ljusblå klänning och vara Askungen och krama barn.

Har ni sett alvedonreklamen med den stora vita lurviga hunden som sitter ute i regnet, den stora vita hunden som skyddar en liten brun hund mot regnet? När jag såg den första gången blev jag sådär naaaw-ledsen med en tår i ögat när jag såg den stackars vita hunden sitta där ensam i regnet. Men när det plötsligt bytte vinkel och jag fick se att den stora hunden skyddade den lille hunden mot regnet grinade jag. Det rann en tår ner för min kind. Jag låg, helt ärligt, i min säng och grät över alvedonreklamen. Ni får tycka att jag är känslig. Men det var bland det vackraste jag sett, i hela mitt liv.

Jag är trött. Det är jag jämt. Törstig är jag med. Det är jag också jämt.  Vilket jag nu börjar tröttna på eftersom att mitt kissbehov växer, ju mer jag dricker. Flera personer har sagt att jag ska kolla mitt blodsocker. Jag börjar själv fundera på det. För att skingra omvärldens oro, och även min egen. Vi får se vad det blir. Tydligen har de inte utrustning till det på skolan. Det borde egentligen finnas.

Jag hade utvecklingssamtal idag, jag överöstes med beröm och blev lite röd i ansiktet. Jag verkar just nu vara typexemplet på "den ambitiöse eleven" som foto-Per antagligen skulle ha uttryckt det. Mitt beslut jag tog idag är dock att jag ska vara ansvarstagande, men endast för mig själv. Lära mig för min skull och anteckna för min skull. Inte för att låta latare elever kopiera mina egna anteckningar, eller fråga mig om 1000 saker varje gång klassen fått en uppgift. Det är inte jag som ska leda min klass genom grupparbetena. Vi ska göra det tillsammans och behövs hjälp, vänd sig till vår mentor. Det är hennes jobb att hjälpa oss på traven. Och hon är inte det minsta farlig. Jag lovar.

Jag har ett mystiskt rivsår under nosen.

Det svider.

puss.

Jag ville bara meddela mina kära läsare om att jag har finbesök denna helg. Av ingen mindre än min kära man.

Därav den glesa uppdateringen, då han tar all min uppmärksamhet.

puss

Skolan stod kvar, det var ingen brand. Jag har kanske inget att säga idag egentligen. Fast bara egentligen. Men det finns kanske något.

Allt som har med skitsnack och falskhet att göra kan bara dra åt helvete. Jag är så förbannade trött på allt sånt. Stör man sig så mycket på vad folk pratar om, hur de klär sig, osv, så behöver man inte vara med den personen. Det är helt frivilligt. Helt upp till dig själv.