Igår gjorde jag mitt livs första operation. jag plockade bort en vätskefylld cysta från handleden med lokalbedövning, jag var alltså vaken och klar i huvudet. Jag kom fram till vissa saker:

• En timme känns aldrig så lång som den gjorde igår.
• 5 sprutor är lite jobbigt att få.
• Har man något som stoppar blodet till handen i en timme så får man panik när man inte känner handen.
• när blodet väl får komma tillbaka sticker och vibrerar det i hela handen
• man får en klump i magen när doktorn säger "oj, skar jag av..." någonting, jag ville dö.
• man börjar gråta när det helt plötsligt under operationen gör ont.
• man börjar gråta ännu mer när man inser att man faktiskt inte känner handen för fem jävla öre.
• sen gråter man lite till när de tre sista stygnen sys utan bedövning och de vill inte ge mer för "det kommer kännas lika mycket" in my f'ing ass att det kommer.
• man blir svullen.
• man blir sjukt trött av citodon.

det var nog det jag kom fram till under denna helvetes timme. det ska dock bli spännande att se hur många stygn dom sydde.

jag hoppas verkligen inte att denna knöl kommer tillbaka, det är 30% risk.

nu ska jag ta mina tabletter och lägga mig som en klubbad säl o sova, för det kan jag verkligen.

ärta.