Jag står på mållinjen.

Mållinjen till målet jag haft sen jag var sex år.

Ett mål jag alltså nu har haft i 14 år.

Jag är ett steg ifrån.

Jag trodde inte det här, på riktigt.

Nu är jag så nära så jag nästan kan ta på det.

Det är ett steg kvar.

Om en vecka är det gjort, då kan jag inte göra mer.

Bara vänta på ett svar.

"Jag ska stå på studenten och vara stolt, jag skulle inte ha kunnat prestera bättre"

Det var sant, och det hände och jag stog på scenen stoltare än någon annan när jag tog emot stipendiet för "flit och goda resultat", ett stipendium för högsta betygspoäng som jag kämpat så för att få.

"Jag ska stå på måndagkväll och vara stolt, jag skulle inte ha kunnat prestera bättre"

Jag ska lita på mig själv nu.

Jag ska tro på lovorden jag får höra.

Jag ska naila det totalt.

Jag ska klara det.

Jag tänker inte snubbla på mållinjen.

Jag ska inte ända in i kaklet, jag ska igenom det.

En vecka kvar.

Och det ska gå vägen.