Jag pratade nyss i telefon i 2½ halv timme med min käre kusin Tekla, det kändes bra. Vi pratade om inget, men ändå om allt som behövde tas upp. Vi har inte setts på länge och jag saknar henne, fruktansvärt mycket. Jag saknar den tiden vi en gång hade då vi umgicks som mest. Jag vill plocka upp den från marken och fortsätta där vi halvt avslutade den. Jag vill verkligen det, på riktigt.

Det är på väg mot natt, det är redan ny dag, ännu en dag har gått till spillo  utan att jag gjort något alls speciellt. Det har gått ännu en dag närmare då ett beslut ska fattas, ett beslut som hur det än blir kommer påverka min framtid. Jag vet fortfarande inte hur jag vill göra, om jag vill fortsätta det jag påbörjat, eller om jag vill avsluta det för att sedan börja om på ruta ett, fast i en helt annan riktning. Hur det än blir så kommer året jag spenderade i Karlstad vara värdefullt, för resten av mitt liv. Den personliga utvecklingen och bevisen om vad man faktiskt kan kommer följa mig för resten av mitt liv och verkligen genom min gymnasiegång. Jag har utvecklats så att jag själv märker det. Tro det eller ej, men jag var ännu blygare när jag började där, än vad jag är nu. Jag vill inte lämna det jag uppnått under tiden på media och verkligen inte förlora alla jag lärt känna där. Men det är inte media jag vill hålla på med, jag har alltid velat jobba som reseledare. Beslutet är så jävla svårt att fatta och känslan av att hur jag än gör så kommer jag ångra mig är brännande.

Jag kan inte sova på saken, då jag inte sover alls för att jag funderar på det. Vilket blir rätt? Vilket känns rätt? Vad vill jag? Varför tänker jag på vad alla andra säger när det är mig själv det egentligen handlar om? Om jag byter är det inte för att jag vantrivs, för trivs, det gör jag. Verkligen. Snälla, tro inget annat. Hur det än blir behöver jag stöd. Stötta mig hur som helst. Hur du än vill, det är värdefullt, jag ska suga in det, rakt in i hjärtat. Hör av er med stöd. Ni vet var jag finns. I värsta fall finns jag på eniro.