Idag fyller min älskade farmor 75 år. Hon är en väldans fruktansvärt bra person. Jag delar många minnen med henne, då jag som liten ungefär bodde där.

Min tripp till Finland är nu över. Det finns inte så mycket att säga om den, men ett ställe som mer rofyllt än det där måste vara svårt att hitta. Lugnet där framkallar en känsla jag inte kan beskriva. Man glömmer tid och rum och lever för stunden. Ingen stress, inga tider o passa, man bara går runt i en harmoni utan dess like och lever och tänker och tänker lite till.

Sen kommer man hem och allt är sig likt. Som om tiden stått stilla. Man återupptar det precis där man avslutade, som en paus. Men en paus från livet kan man inte ta. Nej, det kan man inte.