Jag är rädd att detta kommer att bli ännu ett negativt inlägg som endast handlar om mig och mitt befinnande och som grädden på moset en extremt stor nypa egoism. Den som inte känner för att läsa ett inlägg som dimmar av självömkan och tyck-synd-om-mig-tankar ber jag därför lämna in jag ens har börjat. Tack och hej.

Varför ska det vändas emot mig?  Varje litet beslut jag tar finner man fel i. Och föreslår man något, så är det också fel. Dåligt samvete blir en del av livet, men något man aldrig lär sig att leva med. Det ligger där under skinnet, inuti, i skälen och målar på insidan med sin färg som sitter som klister. Hur ska man kunna gottgöra det man gör fel? När det känns som att allt man gör blir just fel, fel, fel, fel, fel, fel och kanske lite fel.

Det handlar inte om skolan, det gör det inte, tro därför inte det. Tro inte heller att det är världens grejer, det är mestadels småsaker som hållt på under flera år, jag överreagerar, det vet jag. Men varför står de flesta aldrig på min sida och accepterar läget och ser ett förslag till det? Negativt är vad det blir, som om jorden skulle gå under, för att jag tar ett beslut som inte passar som handen i handsken för alla i min närhet.

Men för dem ska man finnas där helst 110% av tiden. Men man tappar lusten. Jag älskar personerna, jag blir bara besviken när mina val aldrig accepteras helt och hållet. Jag vill bort när det händer, någonstans där jag inte behöver bli ifrågasatt.

Det handlar inte om enskilda personer, eller jo, det gör det. Men ingen behöver ta åt sig. Ingen av dem läser.