Att man kan vakna på morgonen med en känsla av att det kommer bli en bra dag. En dag när man kan studsa upp ur sängen och känna att man faktiskt är pigg och att man faktiskt ser lite fram emot att gå till skolan. Att man kan vakna med den känslan och sedan, helt utan anledning, vänder det till det absoluta motsatsen.

Jag vet inte alltid vad som händer.

Inte idag heller, egentligen.

Att känna sig ignorerad av någon som verkligen borde lyssna på vad dens elever säger. Att inte komma till ett bokat möte. Jag var förberedd, mer redo än någonsin. Kanske skulle jag få svar. Men så blir man struntad i och allt faller. Den inre styrka jag faktiskt byggde upp för detta, jag visste exakt vad jag skulle säga, stå till svars med.

En simpel grej kan tyckas. Men känslan av att bli orättvist behandlad äter numera upp mig inifrån.

Jag spyr på skolan.

Jag spyr på att rektorn inte försöker och som inte ens meddelar att hon inte tänkt komma på mötet min klass bokat med henne.

Jag spyr på kuratorn som varken hörde av sig eller kom till mötet, som jag faktiskt trodde skulle stötta oss.

Jag spyr på att det är så jävla lätt att säga nej utan att ta reda på fakta.

Jag spyr på hela jävla systemet.

Att vakna med känslan av att det kommer bli en bra dag och att den sen ändå ska sluta i tårar.

DET spyr jag på.

Hoppet är det sista som lämnar människan. Men nu håller det på att breda ut sina vingar.

Ensam är inte alltid stark.