Jag satt och funderade på Michael Jacksons död samtidigt som jag läste i minnestidningen som man fick med aftonbladet idag.

Att en människa kan bli så stor, så älskad, så hatad på grund av sin musik och av vissa, kanske, ogenomtänkta handlingar. Han var en kung, en gud för många. Han har aldrig varit en idol för mig. Ändå har han alltid funnits med sin musik, men inte som något större för mig, utan som något man kan lyssna på och sjunga med i då det spelas på radion eller digga lite extra till under festligare tillfällen. 

När jag fick reda på hans död satt jag och Thomas och åt frukost, samma dag som vi skulle åka till Metaltown. Det är ett sånt tillfälle jag kommer komma ihåg för resten av mitt liv. Sånna stora nyheter som man aldrig glömmer tillfället som man fick reda på dem. Dessa tillfällen kommer verkligen inte ofta och jag har bara varit med om ett endaste ett innan denne mans död. Det var 11 september, då skulle jag åka till min första danslektion i jazzbalett och jag fick reda på det när vi svängt in till farmor. 

11 september och 26 juni är datum som alltid kommer finnas i mitt minne. På grund av tragiska nyheter. 

Herr Jackson är större än någonsin i döden. Det är väl också ganska tragiskt.

ärta.