Fin helg i fin stad med finaste bästa vän.

Jag hatar att tiden går så fort när man har roligt, och jag förstår inte vart helgen tog vägen. 

Jag beundrar den här tjejen för hon förstår allt, allt, allt, även det innersta, som ingen annan förstår. För vi är så fruktansvärt lika. Hon och jag.

Lycklig-lista denna helg:

• Emma. kort och gott.
• God mat.
• En fin fest.
• Ett träningspass som var bortom allt allt annat och som bidrog med en fet träningsvärk.
• Skratt.
• Diskussioner.
• Filmer.
• Cheeseballs.

Olycklig-lista denna helg:

• Att helgen tog slut för fort.
• Inget mer.

Tack min älskade vän för allt, det är lustigt att de som är absolut närmast hjärtat ska finnas längst bort.

Jag saknar:

• Min storebror, min hjälte, min stoldat. Min hero of war. Sicilien är för långt bort. Jag vill att han ska vara hemma hos Lillasyster. Min bror vet inte när han kommer hem igen. Kanske 15 juni, kanske 23 juni eller i juli. 15 juni har jag bal, 17 juni tar jag studenten. Jag kommer vara fruktansvärt ledsen på min studentdag, men glad. Ledsen för att det är finito, slut, the end. Glad för att det är finito, slut, the end. Många tårar kommer fällas, det vet jag. Jag är sån. Kommer min bror vara hemma då kommer ännu fler tårar att fällas, för det är det som kommer betyda mest för mig. Att ha honom där. På den största dagen i mitt liv.
• Emma, henne kommer jag få träffa i morgon och det är jag otroligt lycklig för. Min storstadstjej.
• Lotta. Andra sidan jorden är verkligen för långt bort och det är inte lätt att vara här utan henne. Utan någon som ser rakt igenom mig, utan någon som läser mina tankar och förstår allting när jag själv inte fattar något.
• Morfar som jag inte sett på över ett år. What more to say?

Det är väl mest dom.

Och det äter upp mig lite innifrån.

satt och läste tillbaka i denna dammiga blogg tidigare idag och insåg att jag är duktig på att skriva och jag kände hur mycket jag faktiskt saknar det.

jag funderar på att ta upp det igen.

men jag vet inte om det stannar vid en tanke.

nu vann Färjestad och jag skrek "JA" rakt ut.

Om man tror det allra värsta om människor så kan man bara bli positivt överraskad, om motsats bevisas, och man slipper bli besviken om de håller fast vid antagandet.

Det känns himla skönt att jag bara framstår som en idiot. Och inte har gjort som dig, bevisat att jag redan är en. :)

See all those people on the ground

Wasting time

I try to hold it all inside

But just for tonight

The top of the world

Sitting here wishing

The things I've become

That something is missing

Maybe I...

But what do I know

And now it seems that I have found

Nothing at all

I want to hear your voice out loud

Slow it down, slow it down

Without it all I'm choking on nothing

It's clear in my head

And I'm screaming for something

Knowing nothing is better than knowing it all

On my own

On my own

On my own

On my own

On my own

On my own

Without it all I'm choking on nothing

It's clear in my head

And I'm screaming for something

Knowing nothing is better than knowing it all

On my own

On my own

On my own

On my own

:(

Lördagen den 19 juni 2010 kl 22.55 ringer Malin till mig. Hon frågar om jag vill prata med Matt Tuck, sångaren i mitt favoritband ever, Bullet for my valentine.

Vad svarar man?

JA!

Jag får prata med honom, på den sämsta engelskan jag någonsin använt mig av. Men jag menar, där sitter jag i en bil, och pratar med min största idol, någonsin. Vad ska man säga? "Hello, I love you so goddamn much!" öppnade jag med.

Stabilt.

Jag frågade vad han gjorde.

"Getting drunk with my beautiful fans!"

Jag frågade om spelningen gick bra.

"YES, i went very well, thank you for asking"

Jag dog,  sa att jag önskade att jag hade varit där och sett dom men att jag inte hade råd.

"Aaw, that really sucks!"

Sen minns jag inte mer. Detta är det största som någonsin hänt mig. Jag har aldrig skakat så mycket i hela mitt liv. Jag kommer leva på detta tills jag dör.

Jag har pratat i telefon med min hjälte, en man, som med sin musik på riktigt räddat mitt liv.

Idag vid matbordet:

Alf: "Vad heter Tallinns huvudstad?"

Jag: "Riga"

Jag har MVG i geografi.

Det gäller att ligga på topp :)

Nu ska jag berätta något, något som inte så många vet om.

Jag har en passion i livet, som jag nästan aldrig pratar om, eller berättar för någon.

Jag älskar att spela piano.

Jag har alltid varit oerhört intresserad av att spela piano. Jag vet inte riktigt när allt började, men det har nog funnits sen jag var liten.

Min bror och jag hade ett leksakspiano när vi var små, det är välanvänt kan jag lova! Senare började jag umgås med en kompis, Madeleine, jag var vid det tillfället 6 år. Hon hade en röd leksakskeyboard som jag klinkade på när jag fick tillfälle.

Vi var senare på öppet hus på musikskolan, mitt självklara val var att gå och titta på pianot och höra om pianolektioner, jag var sinnessjukt peppad. Dessvärre var man tvungen att ha ett piano för att få ta lektioner, vilket jag inte hade.

Lyckan var som gjord när jag hade samlat ihop pengar så att jag kunde köpa en egen keyboard. En alldeles egen keyboard. Jag var nog 9 år då. Jag lärde mig att läsa noter själv och spelade låtar ur en visbok jag hade samt från notpapper vi fått från kören som jag då sjöng i. Jag lärde mig den blomstertid nu kommer, stilla natt och diverse barnvisor. Jag kunde sitta i timmar och bara spela och öva.

Det värsta var att min, alldeles egna, keyboard en dag gick sönder och den gick inte att rädda.

Sen dess har detta intresset som lagts på is. Jag har inte tänkt på det så mycket. Ända tills jag hörde River flows in you - Yiruma, jag blev såld. Jag måste lära mig den. Och det är fortfarande en dröm, att kunna spela den.

Och jag ska lära mig den, jag måste bara köpa en ny keyboard eller ett piano. Men dom pengarna finns inte.

Min högsta dröm är att ha en vit flygel i mitt vita hem som jag ska ha när jag blir stor. Där ska jag sitta och spela dag ut, dag in.