Just nu vill jag bara stå längst fram i ett publikhav. Känna kravallstängslet tryckas mot mina revben, jag vill få känslan av att inte kunna andas på grund av trycket från alla som står bakom mig. Jag vill stå där längst fram och skrika mig hes till tears don't fall för att sedan pressa ut det sista av min röst till suffocating under words of sorrow. Jag vill headbanga tills det känns som att min nacke ska gå av. Jag vill stå så länge att mina ben värker och är nära att vika sig. Jag vill känna smärtan i hela kroppen, som man får efter en konsert. Den smärta som inte gör något, att det är värt att vara mörbultad och ha ont. Jag vill stå där i min randiga bandtröja och se upp på hjältarna, som gör det dom är bäst på. Jag vill suga in deras ord och leva på det i flera veckor. Jag vill känna värmen från alla som står nära. Jag vill vara sådär äckligt svettig och lycklig. Jag vill känna euforin.

Om 2 veckor är det gjort.

6/12 Bullet For My Valentine. Ännu en gång.