Min favorit har åkt hem. Och det känns lika ensamt som vanligt. Jag hatar att lämna honom och bli lämnad ensam igen. Att säga hejdå är alltid lika tungt, och det blir bara tyngre och tyngre, för varje gång. Jag förstår inte varför det ska vara så svårt varendaste gång. Hur det aldrig kan lätta. Inte ens ett endaste litet gram. Hur man ser framför sig ensamheten tills att vi ses igen, istället för att se tillbaka på helgen som vi strax ska lämna bakom oss. Den alltid så fina helgen. Istället ser man en hemsk ensamhet. Speciellt hemskt är det nu när vi inte exakt vet när vi ska ses igen. Det gör mig ledsen och det känns så himla tungt. Så fort ett datum bestäms igen så lättar det från bröstet. Men fram tills dess är det bara sjukt jobbigt.

Helgen var fin iallafall. Det finns inte så mycket mer att säga.

Jag älskar honom.