Jag har klarat av århundradets längsta dag idag. Skolan gick verkligen i snigelfart, hela dagen. Det var helt sjukt, trodde aldrig den skulle ta slut. Men det gjorde den, efter något som kändes som hundra år. Om inte tvåhundra.

I morgon går jag dock bara till halv 2 och sen vid 4 ska jag sätta mig på bussen till Thomas. Det finns bara 5 platser lediga i hela bussen. Min stora skräck här i livet är att jag ska behöva sitta längst bak i ett hörn. Blir jag tvungen till att göra det, så kommer jag garanterat att spy på den som sitter bredvid. Utan tvekan. Men då skyller jag på alla andra. Det är deras fel att dom inte lämnar plats åt mig. Jag som behöver en bra plats. Sist jag åkte satt jag nästan längst bak och efter en timme höll jag på att vomera över alla som satt runtomkring. Jag gjorde inte det. Men det var nära. Väldigt nära. 

Jag vill sitta själv och breda ut mig. Det kommer jag garanterat inte att få göra. Jag håller alla tummar jag har och önskar mig verkligen att det kommer slå in.

Nu måste jag packa. Måste snart åka utomlands. Jag håller på att dö.

ärta.