Jag gav mig på försöket att bli ekonomisk oberoende genom att spela bingolotto. Helt omöjligt trodde jag, jag trodde bara det var en massa siffor utspridda, några på rad, men att jag inte skulle vinna. Jag brukar ha otur i spel. Men ett försök till att vinna skadar inte. Och tänka sig, jag vann. 100 kronor på ettans bingo. Det är inte något som gör mig ekonomiskt oberoende, men det är ju trots allt början till en miljon.

Jag skäms över hur otränad jag blivit. För 3 år sen var jag förbannat tränad. Då var jag nöjd, jag var duktig, jag tränade och jag var smal. Jag testade förut att se hur många sit ups jag klarade på min pilatesboll, jag klarade 35. 35!!!! Trettiofem små äckliga sit ups.  Och jag dog redan efter hälften. USCH, jag skäms! Vad lite. Håna mig inte. Jag måste verkligen börja träna, mer. Och jag ska göra det. Jag ska tänka på Thailand 2008, jag ska vara mer tränad. Jag ska vara snygg.

Förövrigt kan jag nu allt om vulkaner, jordbävningar och tsunamis. Fråga mig, jag lovar, jag vet det. Dock kommer jag säkerligen ha glömt allt tills provet i morgon. 

Cinderkon, cinderkon.

 Såhär kan det låta på turism ibland;

"Jag funderar på att pierca mig själv, är det farligt om man träffar en nerv?"

"Du kan bli ansiktsförlamad, men det är ingen fara."

Lyckan i klassrummet var stor när vår mentor Jeanette berättade att vi äntligen skulle få en varsin laptop att  ha som vår egen. Förväntnignarna var höga under tiden då hon delade ut dem, vi satt som barn på julafton. Jag fick nummer 3. Allt gick bra. Tills jag skulle logga in mig på skolans nät. Det gick inte. Helt stopp, nada. Inget. IT-enheten kontaktades och vi bad om mer proffessonell hjälp. Men nej, inget funkade. Det slutade med att dator nummer 3 just nu ligger på sjukhuset och blir ompysslad av datadoktorn. Ja, jag säger då det.

Igår fick vi reda på att en 33 cl cola innehåller motsvarande 10-15 sockerbitar. Vi fick också reda på att en Big Mac och company tar cirka 7 timmar promenad i rask takt att förbränna. Ångesten flög på mig.  Senare fick vi reda på massa andra hemska saker som påverkas av att man inte rör sig tillräckligt mycket. Ångesten anföll mig igen.

Jag ska verkligen försöka ta tag i det här nu. I morgon, ska jag försöka börja på riktigt. Jag ska kämpa med allt som står i min makt att bli lika liten och helst mindre än vad jag var när jag gick i åttan och början av nian. Jag ska försöka. Jag lovar ingen att jag kommer klara det. Men det är värt ett försök. Så in i helvete.

Även om det känns som att dagarna går så otroligt långsamt, så springer tiden iväg. Jag konstaterade igår att jag om två månader åker till Thailand och det känns som att det var förra veckan jag sa att; "om ett halvår åker jag till Thailand!"

Det går så skrämmande fort, 4 månader har gått sen den dagen. Var har tiden tagit vägen? Har jag tagit tillvara på den så bra jag skulle kunnat? Vad har jag gjort under tiden? Det känns som att jag inte hinner med.

Om 2 veckor har vi höstlov. Det känns avlägset, men med denna snabbt springande tid kommer det gå snabbare än vi räknat med, när vi väl är där kommer kännas som endast ett dygn passerat och inte dessa 2 veckor.

Men det är då. Nu ser jag fram emot min helg hos Thomas, det kommer bli bäst. Som vanligt. JA! :)

Det kommer så snabbt, helt plötsligt. Ofta utan någon som helst förvarning, som en blixt från klar himmel, en explosion man inte kan förhindra.

Hela världen gungar, skakar, fram och tillbaka, i korta hastiga rörelser. Jag blir yr. Pulsen går upp, likaså andningen. Illamåendet smyger sig på mig. Jag blir varm och kall på samma gång. Det känns som jag ska svimma, även om jag ligger ner när det kommer.

Jag kan bara blunda och vänta på att det ska gå över, försöka andas lugnt, även om det är det svåraste jag vet. Och det försvinner, lika snabbt som det dök upp.

Den dagen är allt för underskattad. Tänk vad mycket en Kanelbulle kan göra, lyckan den kan framkalla och tänk på att den även kan mätta en hungrig mage. Det mest fantastiska bakverk jag vet om. Denna underbara dag borde lyftas fram som en högtid lika viktig som jul och alla hjärtans dag. 

I vår familj gillar vi kanelbullens dag. Vi firade det med att baka just kanelbullar i morse. De blev värstans goda må jag säga. Så jag har minst sagt tänkt på kanelbullens dag idag. Och jag känner ingen ånger. Idag ska man smaska bulle tills magen sväller som en bulldeg. JA!

Ikväll ska jag och min kära mor ut och äta på någon form av restaurang. Av ingen som helst anledning alls. Vi ska bara göra det för skojs skull, helt spontant. Jag gillar spontanitet. Det är bra.