Jag har hört att man blir snäll av pepparkakor. Det är bra, jag gillar pepparkakor. Jag köpte en burk på pekås idag.

Jag skulle nog kunna leva på pepparkakor. Pepparkakor och mjölk. Mjölk gör mig stark. Och pepparkakor gör mig snäll. Den ultimata kombon, stark och snäll. Precis som Pippi Långstrump. Jag kanske blir som henne en dag. Det är bra. Det har jag alltid velat vara.

Jag har tappat stinget, till det mesta.

Jag har ingen lust att vakna.

Än mindre lust att gå upp.

Men jag har ingen lust att stanna kvar, då det känns så sjukt ensamt.

Jag har ingen lust att vara i skolan, då det känns som att det inte bringar något annat än tidsfördriv.

Jag har ingen lust att vara hemma, tristessen gör mig galen.

Jag har ingen lust att stanna i Säffle, då den jag helst vill vara nära inte finns här.

Nej.

Det enda jag har lust med är att ligga med huvudet mot hans bröst, lyssna till hans hjärtslag, känna hans arm runt min rygg och hans hand på min midja.

Bara ligga där och genom varje andetag känna doften av honom, andas in doften, ner i lungorna så nära hjärtat som möjligt och samla på den doften där.

Det är det enda jag har lust med, då mår jag som bäst.

Avstånd kan dra åt helvete,

speciellt när det är långt till den man älskar.