Dagens datum säger mig att min käre vän Emil fyllde år igår. Grattis till honom.

Igår skrev jag ett mail till vår käre statminister angående den nya FRA-lagen, avlyssningslagen med andra ord. Jag skrev ett djupt mail med många funderingar och frågor och avslutade det hela med att kommentera att jag ville ha ett svar som INTE innehöll krångliga ord, samt att jag gav herr statsminister en komplimang över hans otroligt charmiga frisyr.

Svaret kom idag, en ren besvikelse. Jag la ner min själ i mitt fina mail. Till svar får jag ett massutskick signerat Mikael. Det är alltså inte Fredrik själv som läser sina mail och svarar på dom, utan någon Mikael som säkert inte ens kommer framföra min komplimang till statministern. Svar på mina frågor fick jag inte heller och mailet innehöll fler svåra ord än jag orkade räkna.

Att blogga har blivit extremt vanligt. Men vad vill folk egentligen säga med det? De flesta skapar nog sina bloggar för att få fram sina finurliga åsikter om saker och ting, men ändå slutar det med "Idag har jag gjort det och det här. Sen har jag.. sen gjorde jag.. nu ska jag.. Hejdå" Antagligen är det precis där denna blogg kommer att sluta också. Däremot har jag sedan tidigare en blogg där jag bara skriver då jag har något seriöst att framföra. Ni hittar den på http://gigglypuff.blogg.se om det skulle verka som intressant för någon.

Jag vill inte skriva en 10000 tecken lång presentation om mig själv i mitt första inlägg, då jag antar att de som kommer läsa detta redan känner mig. Om inte, är jag en ny random person vars text den personen nu sitter och läser och som läsaren strax kommer att glömma. Har jag däremot tur kanske jag får någon som följer mig dagligen. Det skulle göra mig glad.

Kasta gärna in en kommentar förövrigt, det är alltid roligt att se vem som hittat hit, vem som orkat läsa hela inlägget, tagit sig tiden till det. Den som läst det har faktiskt skänkt dyrbar tid av sitt liv till mig och min text.

Välkommen till mitt liv och välkommen åter.