Man tror man känner någon, man litar på en person, men sen kommer det fram att skenet bedragit, helt sjukt mycket. Känslan det sveket framkallar är så stark, det är så hemskt och man blir rent ut sagt "så jävla förbannad". Jag har precis varit med om det. Allt mitt förtroende till denna person är som bortblåst, och jag inser nu att lita på den personen är det största misstaget jag gjort i hela mitt liv. Jag trodde så gott om denne person, jag hade så fel, så sjukt jävla fel.

Jag är nu både arg och ledsen, vad var sanning? Vad var lögn? Jag vill aldrig i hela mitt liv mer prata med denne person än midre sen den. Man lär av sina misstag och jag kan, med handen på hjärtat, säga att denna persons visit i mitt liv är mer än ett avslutat kapitel. Och jag ska förtränga det, så snabbt jag bara kan.

Förövrigt måste jag visa den snyggaste musikvideon jag sett och att låten är bra är ju bara ett stort stort plus.

Kill Hannah - Lips like morphine

Hittills kan man säga att denna sommaren suger, jag hatar att det bara regnar eller blåser eller regnar OCH blåser. Varför kan vi inte få oss en endaste liten dag med stekande sol och vindstilla. Jag skulle bli så tacksam. Eller har den lilla skymt av sommaren vi var tänkt att få redan varit, i början av juni, när vi fortfarande satt i skolan? Är just det där den enda sommaren vi kommer få ska jag snabbt som ögat emigrera till något varmt land där det inte regnar hela tiden. 

Regnar det på arvikafestivalen blir jag galen. Förra året regnade det en dag av de fem jag var där. Det var då leran kom på riktigt. Den var visserligen redan på väg, men när himlen öppnade sig och släppte ner detta skyfall blev det lerigt som aldrig förr. Regnar det hela festivalen i år kommer vi få simma fram. Ungefär som på rosklide förra året. Det kommer inte bli lika roligt då. Nej vi får hoppas att regnet som kommer nu är det enda regn som kommer och att arvikafestivalen blir varm, solig och ännu bättre än förra året. Jag är så peppad, peppad till tusen! Nu är det nära, snart åker vi!