Det är först nu, efteråt, som jag faktiskt börjar förstå att jag var på metaltown. Bara för att vi pratade så mycket om det, så kändes allt så surrealistiskt när vi väl var där. Men mitt nackont påminner mig om konserten och att jag faktiskt stod där, som fastklistrad mot massa människor, vid ett kravallstängsel, mitt i trängseln, i trycket, i samhörigheten och bara sög in Bullet for my valentines musik. Det gick rakt in själen, rakt jävla in.

Det var så bra och väl värt varenda krona och varje minut av väntan på en asfaltsplätt på Frihamnen. Det var tillochmed värt irritationen på killen i america-converse, han var den drygaste personen jag någonsin sett. För hans del var konserten slut redan innan den, för oss andra, ens hade börjat, då hans beteende gjorde att han blev bortburen av vakter. 

Ett intro går igång, vi skymtar Matt och de andra vid sidan av scenen, Jay står och snyter sig innan han greppar basen och kliver in på scen. Jay entrar, ett jubel, resten av bandet kommer, mer jubel, Scream Aim Fire börjar spelas, kaos. Så fortsätter det i en timme och (om jag har räknat rätt) 9 låtar.

"We only got two more fucking songs to go!"

Okej, nu gäller det, nu ska vi rocka tills vi dör, till tonerna av Bullet For My Valentine. Och vi dog, som lyckligast i världen. Eller nej, vi dog inte. Vi upplevde drömmen, den bästa drömmen någonsin.

Jag kommer ALLTID att älska Bullet For My Valentine!