Ännu en dag närmare fredagens stora explosion i göteborg, och alla förberedelser blev idag klart då Paddawans mamma så snällt bokade tågbiljetter till oss.

Ligger just för tillfället och tittar på Allsång på skansen, mest för att herr Håkan Hellström är med. Det var två år sen men jag minns som om det var igår sist jag var på allsång på skansen just för att Håkan var där, jag var så lycklig. Jag satt på skansens grus från 1 på dagen och lämnade det inte förrän vid 10 på kvällen, det var så underbart och det var en av dom vackraste stunderna i mitt liv. Det var under den tiden då jag lyssnade på Håkan som mest, det var så fantastiskt och även om han bara körde fyra låtar så levde jag på det helt sjukt länge, det var så somrigt och allt var så magiskt den kvällen.

Under tre års tid har jag nu varit på minst en konsert om året med denne man. Alla under sommartid. Han är som ett självklart inslag av sommaren, lika viktig som midsommarafton. Även om jag inte lyssnar så mycket på honom längre så blir det ingen riktig sommar utan få se Håkans överenergiska glädjeutbrott live. Jag blir lika lycklig varje gång på grund av att man ser hur roligt han har på scen och hur han verkligen brinner för det.

Mina åsikter om Håkan Hellström var inte de bästa från början, för mig var han en falsksjungande göteborgare i för liten sjömanskostym. Men allt förändrades i en handvändning. Arvikafetivalen 2005, jag såg honom live efter att bara ha hört kanske tre låtar innan, och inte hade jag ansträngt mig att lyssna på fler heller, jag stod där i en slänt med gåshud konserten igenom och jag blev helt sjukt berörd. Håkans lycka, publikens lycka, "ta mig till kärlek", "nu kan du få mig så lätt" och jag var såld.