Jag kan inte längre skriva som jag kunde förut. Jag blir inte längre stolt över något jag skriver, inte alls som innan. Förut kunde jag gå igenom mina texter som jag skrivit själv och verkigen känna något. Stolthet. Jag kunde läsa mina texter och berättelser om och om igen och förundras över vilken duktig person som skrivit det och plötsligt slås av tanken att det faktiskt var jag själv som plitat ner bokstäverna på pappret. Jag vill kunna känna det fortfarande. Men det gör jag inte. Jag tänker för mycket nu, på hur det ska låta, på vad folk ska tänka. Det gjorde jag inte då, då skrev jag det som kom upp i huvudet och jag vill ha den förmågan kvar. Jag ska sträva efter att hitta det igen, det är inte att bara sluta tänka igen. Det är svårare än så. Men jag ska försöka.

Det mesta jag har skrivit är hemlisar. Men jag har mått bra av det.