OJ! Nu helt plötsligt hittade jag word. Gömt i en mapp jag tydligen missat förut. Jävlar i mig.

Just när jag lagt mig till rätta för att börja med casen som ska vara klar i morgon, slår det mig att jag inte längre har office på datorn sen vi formaterade den, då inte heller word. Det var ju rumpa. Den lilla lilla gnista motivation jag samlat på mig släcktes och ligger nu som en grå liten askhög på golvet bredvid min säng.

Alltså, jag ångrar att jag inte såg Death cab på Arvika, FÖR JAG ÅKTE HEM! Vilket nederlag och fruktansvärd synd av mig. Jag skulle stått där och varit lycklig och ledsen på samma gång. Sådär som man blir av Death cab.

Ungefär som man blir av den här låten och videon, som är fruktansvärt värd att se.

Jag grinar, varenda gång jag ser den. Det är tillåtet.

I'll follow you into the dark

Jag har ont i vänstra delen av min undre tandrad idag, bara för att jag har som plastkulor på vissa tänder för att höja upp, så att jag inte ska kunna få ihop tänderna, så att jag inte ska hindra tänderna från att flytta sig blabla. Dessa plastkulor glömmer jag bort att jag har och biter därför ihop allt jag kan, som jag alltid annars gör, vilket resulterar i att det gör ont även i tänderna runt om. Jag längtar tills jag får ta ur äckelrälsen, från och med den dagen behöver jag aldrig mer skämmas för mitt leende, förhoppningsvis!

Vill någon skriva en case i turism åt mig? Jag har inte den minsta lust alls till att göra det själv. Den ska vara klar på onsdag och jag har, såklart, inte ens börjat. Som vanligt skjuter jag upp allting till sista dagen, då jag antagligen inte kommer göra den idag heller. 

Jag har hittat en bra låt idag.

Dom kommer till Metaltown. Det är fränt.

Dead By April - Losing You.

Listen.

Idag har jag köpt ett par jeans. Jag som hatar jeans egentligen. Har använt mina jeans jag redan hade, kanske 2 gånger det senaste året. Jeans känns instängt och strävt och med min kroppsform ser det inte det minsta bra ut. Men idag, dom låg där på bordet och såg fina ut, så jag tittade lite på dem och såg att de fanns i min storlek. Så jag tänkte att jag kan väl testa dom, det värsta som kan hända är väl att jag blir lika onöjd med min kropp som annars då jag försökt hitta ett par jeans jag gillar. Men när de väl satt där de skulle blev jag förvånad, de satt inte konstigt, de klämde inte åt runt låren som annars är ett av mina problemområden. Sköna var dom med. Jag blev kär. Och jag blev med jeans. Det var ytterst förvånande minsann!

Jag har även beställt Thomas alla hjärtansdag present. Men det är en hemlis. Hoppas bara att den hinner komma tills på fredag! Annars blir jag ledsen i ögat.

Puss.

Det är en livekonsert med HIM på MTV. Det var längesen vi lyssnade på dom, Jag och Lotta. Men det var en fin tid, oftast. Vi gick i sjuan och åttan och åttan var den värsta årskursen under hela grundskolan. Jag skulle aldrig göra om den, inte ens om jag fick en miljon. Jag och Lotta umgicks jämt, vi åt smörgås och drack oboy varje dag efter skolan, pratade oss igenom spanskalektioner men lyckades ändå vara dom som klarade oss bland de bästa och var mest aktiva, vi cyklade i nerförsbackar med Lottas cykel som vi senare lyckades kapa ett par ekrar på, vi gick i onsdagskonfirmationsgruppen och hade färgkrig, vi hängde på fritidsgårn och med personer vi idag skrattar åt, och vi lyssnade på HIM. Det var en fin tid.

Idag har jag umgåtts med min käre vän Lotta, dock bara ett par timmar. Men litegrann är alltid bättre än ingenting. Det sist nämnda har det tyvärr blivit mycket av på sista tiden, FÖR mycket. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge, som det heter. Vi pratade om allt som livet har att erbjuda. Jag har saknat henne, fruktansvärt mycket.

Allt känns mycket bättre nu. Du vet hur jag känner, jag vet hur du känner.

Nu stryker vi det som varit mindre bra, nu blickar vi framåt.